Den 6e sekreteraren !

 
I morse hade jag ett första samtal med ännu en i raden ny socialsekreterare som har yttersta ansvaret för det viktigaste i mitt liv, nämligen mina två underbara döttrar.
Hjälp, ännu en socialsekreterare, tänkte jag först. Hur ska vi lära känna varandra om det är som vanligt , att dem ersätts av någon annan efter ett par månader. Varför det är av sån vikt att vi lär känna varandra på ett bra sätt är för att det är soc som beslutar om jag är "lämplig" att få träffa mina barn eller om det kanske direkt är olämpligt för barnen. 
I somras , efter att regelbundet ha fått träffa mna älskade, som tack o lov bor i en bra familj, så frågade den dåvarande sekreteraren mig om jag inte själv tyckte det var dags å träffa barnen 1 gång i månaden istället för var 6e vecka. Vi hade haft en fin dag på Emmaus i Uddevalla med djuren och vi mådde så bra..
Men, hon blev tyvärr sjuk,sånt händer , och gången efter kommer det en ersättare som efter att ha träffat mig 2(!) gånger beslutade sig för att jag var påtänd och att vrannan månad skulle vara nog å se barnen. Skulle jag varit påtänd borde han ej låtit mig träffa barnen o begick därmed också tjänstefel.!!  
Jag blev smått chokad när han dessutom funderade om mina barn skulle må bra av o träffa  traumatiserade barn. Han gav mig en lapp där det stod om jag var ett hot mot barnen eller invaderade(!?) dem o att dem umgicks med mig av plikt!!? Han gick vidare till ett annat jobb två månader senare, tack och lov !! 
Förstår ni hur rädd man blir av att träffa en sån fördomsfull eller m han bara var paranoid. Det  är ju besök m soc sekretarare med o normalt kan jag få umgås med mina barn i den ro vi vill ta det, jag hoppas dom dricker kaffe o pratar om barnen. Men den killen jag berättade om ,han sprang t o m efter mig o barnen i skogen som om jag skulle skada dem eller jag vet inte. Det är läskigt vilken makt man kan besitta över folks liv. På gott o ont.
Så när jag pratade med den assistent som nu ska vara ordinarie o jag hoppas verkligen att hon vill jobba med mina barn o deras föäldrar , så var jag förstås lite stressad, kände att det är så mycket information som måste utbytas men,, jag tror hon kände at jag var lite orolig/stressad över situationen. Så hon sa "ja,säg", och jag kände att jag pratade med en människa som istället för att ta illa upp o bli sur för att jag avbryter lite mkt , lät mig prata och jag tror inte att hon hade luren i luften och himlade med ögonen. Nej, hon lät tillräckligt intresserad för att vilja veta när jag ville träffa barnen, var vi ville träffas. Småsaker låter det som men det visar en känsla som blir alltmer sällsynt, empati att förstå hur viktigt även för soc betydelselösa saker betyder för mina barn, men även mig o mamman som kanske någon gång också behöver en klapp på axeln. 
Mina barn kanske med all rätta blivit omhändertagna av sociala myndigheter och berövat  mig att vara en familjefar, nu är jag kanske bara reducerad till "pappa Micke", men jag tror på att med tiden komer cirkeln slutas, man behöver även sin familj, det är dina rötter som söker näring så att man som människa känner stabil säkerhet. 
En sak också som , ja,jag undrar om Uddevalla kommun verkligen har ngt emot mig, när hon säger då jag berättar lite om mig o att jag bor i Sthlms-området, frågar hon hur det går med ekonomin att resa så mycket. Jag svarar att jag inte har något annat val än att köpa dessa tågresor var 4-6 vecka t/r om jag vill se mina barn. Men då berättar hon att man faktiskt kan få hjälp med tågresa om man inte har råd!!!!
Mina barn har varit omhändertagna i 5 år, aldrig har någon sagt att man kan få hjälp fast dom vetat det är folk från socialklass 2 eller 3 dom har o göra med. 
Denna person känner jag direkt att jag har förtrende för och det är ju väldigt viktigt för mitt eget mående. Det är ju trevligare att pappa mår bra än ser miserabel o verkar konstig. Länge leve M.
 
 
 

Kommentera här: