När folk får en att s...
Betraktelser av en my...
Hoppas alla har haft en skön fin sommar hittills, tycker du den kund fortsätta vid Medelhavet o kan skratta åt usla skämt, bo på pittoreska(Billigt;)) hotell, dricka rött tjut,god parmaskinka inlindad i en baguett fylld med de finaste provensalska o korsikanska ostar. Vad väntar du på, sköna simmerska!!?
Coucou!
Denna klarblå friska vårdag iklädde jag mig en föga smickrande roll, nämligen tiggarens. Tiggaren har genom tidernas gång varit föraktad och bespottad.Men likväl haar han alltid funnits och det av allehanda orsaker. En sak har vi dock gemensamt och är något jag tycker du ska tänka nästa gån en
tiggare sitter utanför ditt lokala 7-eleven. Tiggare är ofta människor som inte vill/kan dra in pengar genom kriminalitet, men att sätta sig att tigga är inte enkelt, o det kalla vädret hjälper inte att klaga på. Men du slipper i alla fall begå brott. Och har du ejn bra dag räcker slantarna till mat, varm plats för sömn, o du kan skicka en slant till din familj som är kvar i Rumänien. T om om pengaindrivarna kommer och vill ha sin andel, så går det runt, oftast.
Min orsak till att tigga var att få in slantar till det för mig livsviktiga heroinet, eftersom Situation Stlhlm stängt av mig en stund för jag sålt på tricken, vilket är strängeligen förbjudet. Vore som att sälja Faktum på Glenn´s spårvagn...
Även om jag drog in de nödvändiga pengarna för min överlevnad så gör själva fenomenet "att tigga" att man degraderar sig som människa. Det känns fruktansvärt, som att skära sig,nfast mentalt.. Jag gick oftast in på röda linjent Ropsten o när vagnsettet börjat rulla, harklade jag o berättade nånting om mig och om min situation, men på ett respektfullt sätt o gärna m nå´t som rör frusna hjärtan.Öppnar 1 person pluskan så har det en tendens till att fler ger pengar och jag blir så mycket tacksammare. Man kan ibland tjäna mer än de som är snälla och ger. Men ,det finns ett stort järnspikars ABER!
Jo, som tiggare har jag märkt att man tjänar in mer slantar ju slitnare du ser ut. Personligen är dock viktigast hur man agerar, men att stå i en t-banevagn o förklara för tröta kontosarbetare att man skulle bli hemskt tacksam om dem kunde tänka sig att hjälpa till med en slant, sedlr går lika bra det... Men att upprepa dessa historier för folk gör dig bara mindre som människa o man känner sig värdelös till slut.trots det vankar man runt även på gator och torg nedklädd t skitna jeans, sliten läderpaj o kängor som lider av kraftigt slitna sulor. Blicken är uppgivet bedjande eller sorgsen, allt för att väcka sympati och medlidande hos de anonyma ansikten som alla stressar till sina arbeten på morgonen eller trötta åker hem efter jobbet. Fast då är folk grinigare, bäst är morgnar efter avlöning. Tyvärr måste jag erkänna att jag lyckas bomma" ihop tillräckligt för att behöva stjäla för min existens. Man måste leva, annars dör man, även om man lever som en hund och degraderar sig än mer i sin roll som människa.
" Tiggare äro satans ...
VAKNAR BRUTATLT ur mina drömmar av att 2 väktare sliter upp mig ur toalettbåset och lyfter mig till ett rum strax intill. Ett rum utan insyn. Skräck. Rädsla inför vad som skall komma skall. Från ytterlighet till ytterlighet.
Klockan är 06:30. Några timmar tidigare var det frossa som väckte mig där jag låg på morsans soffa. Gick in på muggen och tog en fix som gjorde mig frisk. Sen började kampen mot klockan. Tick tack, Tick tack . Varenda minut räknas.
Bommade sabbt ihop 50 kr, sålde tre cd-skivor o en bok till Putte. Kl ockan hade blivit halv tolv innan jag hade 250 kr till en halvkabbe, men det var så dåliga varor att man knappt blev frisk. Då var det dags igen. Stal en kökskniv och kaffegrejjer som jag sålde till en barrista på Hötorget. Fick tag på en kabbe med betydligt bättre varor vilket jag snart skulle märka. Gick från plattan till centralstationen på två röda och in på muggen. Jag hade sked,en använd insulinspruta, vatten och minst men inte sist en kabbe med bra smack. Snabbt, metodiskt o med lätt darrande händer fyllde jag skeden med lite för mycket av det vitgråa pulvret, fyllde på med lite vatten o rörde om i grytan.
Fick upp en svagt gul lösning som jag slog i mig. Tio sekunder senare kom den älskade etersmaken i munnen, värmen spred sig i kroppen och jag kunde förlika mig med tillvaron. Så sjönk jag ner in i en medvetslöshet fylld av drömmar och bomull. Lugn och ro. Det blev svart och jag försvann in i värmen.
När väktarna ruskat liv i mig och jag kom tillbaka till verkligheten var jag rädd o hade pissat på mig. Efter att ha särat på mina ben o gått igenom mig beordrade dom mig att stå i en udda ställning med pannan mot tegelväggen(!). Min första tanke kom från filmen"American history X" där huvudpersonen Edward norton krossar käken mot asfalten på ett offer i en scen. De slog mig inte blodig men tryckte ändå till pannan då o då mot väggen när jag rörde på mig. Jag hörde glåporden och "- synd att vi inte fann honom död"!! Sen stal dom mina pengar jag hade kvar innan dom skickade ut mig med uppmaningen>visa dig aldrig här igen>. Det var väktare av "gestapomått", anställda indirekt av Landstinget då dem har hand om kommuntrafiken i sthlm. Tur att jag redan hade gömt kvar resten av kabben innan jag tog, så att den för en person med beroendeproblematik utan rättigheter från och till, hade kvar både en kvälls- och morgonfix!!
13 MARS 2008, STOCKHO...
Ett regelbundet pulserande. Dunk, dunk, dunk. Det tar tid innan jag förstår att det dova mystiska dunkandet är en del av mig. Jag är i centrum men ändå inte. Icentrum och samtidigt en del av något oändligt mycket större. Mörkret är totalt och jag svävar omkring i ett utrymme lagom stort för att jag skall kunna röra mig, nåja en aning i alla fall. Varmt och skönt är det. Och från slangen som går från min mage kommer välbehagskänslorsom gör mig lagom sömnig och god. Jag faller åter i sömn och hamnar i det omedvetna drömspelet. Bilder spelas upp för mina stängda ögon, mest bilder jag inte kan tyda.
Men visa bildspel återkommer oftare än andra.
Först är det som om allting kretsar kring ett starkt ljus och ett varmt klot som färdas i ljusets hastighet, men min halvutvecklade hjärna ser det hela som om det vore i slow -motion och jag följer ett skådespel av stjärnor, planeter, nebulosor och många andra himlafenomen.
Sen hör jag röster, mörka o dova, blandas med ljusa klangfullare röster, som sedan övergår i ett nytt bildspel där man ser en blombeklädd äng. På ängen ser man två varelser vandrandes upprätt och mellan sina händer har de en liten kopia av sig själva, men mycket mindre och, i den lilla varelsen känner jag en samhörighet lika självklar som gemenskapen jag känner och sermed bilder av planeters rörelser i sin universella bana. Det skymmer och bilderna tonas ut i sömn. Tid går, jag upptäcker att jag kan öppna och knyta mina händer, de verkar viktiga när jag utforskar min omgivning. Jag sover ofta, blir starkare.
I nästa ögonblick är jag tillbaka i mitt mörka varma skal och provar att trycka, liksom töja på väggen. Finns nå´t på andra sidan,tro!?
Innan drömmarna kom var allt lugnt, svart och tyst. Bara det dova dunkandet o känslan av att vara i symbios med något lugnt som varsamt gungade mig till sömns. Men nu blir det alltmer sällan jag befinner mig i sömn, däremot blir jag större o större allt medans tiden gungande flyter på. Och, jag hör ljud som inte kommer från mig själv. Röster ! !
Ljuden jag hör blir med tiden alltmer bekanta,en del av tillvaron. Ibland känns det som om rösterna därute vill mig något Jag borde kanske försöka ta mig ur härifrån, men hur ? Sparkarna är inte kraftfulla nog, jag ger allt och sparkar mot väggen. Den ger lite vika. Hårdare , frenetiskt sparkar jag.
"-Aj, Aj"
"-Det är nog dags nu", hörs det utifrån.
Nu förstår jag att jag håller på att pressas ur min kokong. Jag förstår att något väldigt speciellt sker, men jag förstår inte riktigt. Och varför!? Jag pressas nedåt den trånga gången mot ljuset. Ska de krossa mig, känner mig ihopknycklad!!?
Plötsligt blir allt ljust och när synen stabiliseras lite befinner jag mig hängandes upp o ner av en grönklädd gestalt som dunkar mig i ryggen o det rinner slem, fostervatten o annat gott ur min mun.!
"-Aj, vad gör människan, stoppa mig genast tillbaka, vill in i värmen igen... AHYH! vad ska hn göra med saxen där.? Ska han klippa av den "rogivande slangen"? Det ska vi bli två om, bäst att ge hals så att hela min kropp går in i vibration".
"-Frisk liten krabat, det här, säger den grönklädde och klipper av navelsträngen mrd ett brett leende.
Jag fruktar vad som ska ske härnäst men efter trauma nr 1 med saxen där , men dom sveper in mig i varma filtar o världens största luva, så jag tänker att nu bör grymheterna sluta!
men ack vad jag bedrar mig. De droppar vätska i min ögon som svider tio gånger värre än fostervatten. Så, slutligen lägger han mig vid en varelses bröst som hjälper mig till mjuka varma kullar ur vilka jag, efter lite nosande med näsan, kan suga i mig varm rogivande vätska, men nu med mjölksmak!! Mmm!
På något sätt känner jag att det är här jag hör hemma, det är här jag skall vara. Vätskan jag suger i mig smakar gott, gör mig trygg och innan jag åter somnar tänker jag " Det kanske inte är så illa , livet,!?
Men nog var det lugnare inne i mammas mage.
Skönt ,varmt o folktomt. mitt alldeles lillla eget område, min värld, min tid. Men allt främmande runt mig är något nytt att upptäcka, tänker jag, o suger i migm lite mjölk från den ena vackra "suggrejjen!,. Utan mors bröst, hennes lukt o ljud o smekningar hade jag nog valt o bli dödfödd. Det är bara o linda den rogivande slangen runt halsen, sen hoppar man ner mot ljuset.
Den dagen föddes jag Mikael på Södersjukhuset och den som vill veta vad som fick mig att bli mig, bör läsa nästa text jag lägger ut i morgon. Om någon nu skulle ha ett behov av att lära känna mig. På riktigt.
MEMOARER: 20 Maj 1971...
MEMOARER: 20 Maj 1971...
I morse hade jag ett första samtal med ännu en i raden ny socialsekreterare som har yttersta ansvaret för det viktigaste i mitt liv, nämligen mina två underbara döttrar.
Hjälp, ännu en socialsekreterare, tänkte jag först. Hur ska vi lära känna varandra om det är som vanligt , att dem ersätts av någon annan efter ett par månader. Varför det är av sån vikt att vi lär känna varandra på ett bra sätt är för att det är soc som beslutar om jag är "lämplig" att få träffa mina barn eller om det kanske direkt är olämpligt för barnen.
I somras , efter att regelbundet ha fått träffa mna älskade, som tack o lov bor i en bra familj, så frågade den dåvarande sekreteraren mig om jag inte själv tyckte det var dags å träffa barnen 1 gång i månaden istället för var 6e vecka. Vi hade haft en fin dag på Emmaus i Uddevalla 
med djuren och vi mådde så bra..
med djuren och vi mådde så bra..Men, hon blev tyvärr sjuk,sånt händer , och gången efter kommer det en ersättare som efter att ha träffat mig 2(!) gånger beslutade sig för att jag var påtänd och att vrannan månad skulle vara nog å se barnen. Skulle jag varit påtänd borde han ej låtit mig träffa barnen o begick därmed också tjänstefel.!!
Jag blev smått chokad när han dessutom funderade om mina barn skulle må bra av o träffa traumatiserade barn. Han gav mig en lapp där det stod om jag var ett hot mot barnen eller invaderade(!?) dem o att dem umgicks med mig av plikt!!? Han gick vidare till ett annat jobb två månader senare, tack och lov !!
Förstår ni hur rädd man blir av att träffa en sån fördomsfull eller m han bara var paranoid. Det är ju besök m soc sekretarare med o normalt kan jag få umgås med mina barn i den ro vi vill ta det, jag hoppas dom dricker kaffe o pratar om barnen. Men den killen jag berättade om ,han sprang t o m efter mig o barnen i skogen som om jag skulle skada dem eller jag vet inte. Det är läskigt vilken makt man kan besitta över folks liv. På gott o ont.
Så när jag pratade med den assistent som nu ska vara ordinarie o jag hoppas verkligen att hon vill jobba med mina barn o deras föäldrar , så var jag förstås lite stressad, kände att det är så mycket information som måste utbytas men,, jag tror hon kände at jag var lite orolig/stressad över situationen. Så hon sa "ja,säg", och jag kände att jag pratade med en människa som istället för att ta illa upp o bli sur för att jag avbryter lite mkt , lät mig prata och jag tror inte att hon hade luren i luften och himlade med ögonen. Nej, hon lät tillräckligt intresserad för att vilja veta när jag ville träffa barnen, var vi ville träffas. Småsaker låter det som men det visar en känsla som blir alltmer sällsynt, empati att förstå hur viktigt även för soc betydelselösa saker betyder för mina barn, men även mig o mamman som kanske någon gång också behöver en klapp på axeln.
Mina barn kanske med all rätta blivit omhändertagna av sociala myndigheter och berövat mig att vara en familjefar, nu är jag kanske bara reducerad till "pappa Micke", men jag tror på att med tiden komer cirkeln slutas, man behöver även sin familj, det är dina rötter som söker näring så att man som människa känner stabil säkerhet.
En sak också som , ja,jag undrar om Uddevalla kommun verkligen har ngt emot mig, när hon säger då jag berättar lite om mig o att jag bor i Sthlms-området, frågar hon hur det går med ekonomin att resa så mycket. Jag svarar att jag inte har något annat val än att köpa dessa tågresor var 4-6 vecka t/r om jag vill se mina barn. Men då berättar hon att man faktiskt kan få hjälp med tågresa om man inte har råd!!!!
Mina barn har varit omhändertagna i 5 år, aldrig har någon sagt att man kan få hjälp fast dom vetat det är folk från socialklass 2 eller 3 dom har o göra med.
Denna person känner jag direkt att jag har förtrende för och det är ju väldigt viktigt för mitt eget mående. Det är ju trevligare att pappa mår bra än ser miserabel o verkar konstig. Länge leve M.
Den 6e sekreteraren !
Var Lördagsmorgon stiger jag upp tidigt, äter gröt och tar en promenad o en skön dusch på det. Behövs det så rakar jag mig , smackar på lite "efter rak" och arrangerar mitt hår kvickt men slarvigt noggrant med hjälp av en klick hårslajm. Jag ser mig i spegeln, hoppas jag inte ser för sliten ut o mörk under ögonen, men , nej, känner mig frisk av bensträckaren o den heta duschen. Lurar fram ett leende o trallar för mig själv : " O jag tål att tittas på". Känns som att jag har en dejt på gång. Och det har jag. Med min älskade dotter. Via Skype men det är inte så ytligt som man först kan låta sig tro, nä, jag känner att jag är på väg att utveckla en djup , fin o vacker relation med henne. Sen har hon ju en lillasyster som jag hoppas kommer at vilja lära känna bättre men hon får ta det i sin takt... Oddsen har inte varit dem bästa efter att vi blev; kanske med all rätta, blev fråntagna barnen när dom var under sin mors vingar. Jag var frånvarande några månader pga familjeangelägenheter och hölls ovetande av Gud vet vilken anledning, det bör besvaras av de eller den som beslutade sig för att låta bli att säga att dom tog barnen ifrån mamman. Men Ingen mening att gräva i gammal skit, det enda man kan göra är att välja väg och sen gå framåt. Så visst känner jag en enorm skuld o skam över att ha misslyckats som familjefar, däremot vill jag vara en så bra far jag kan bli och jag gör allt som står i min makt för att vara det. Jag har för länge sedan accepterat att mina 2 döttrar lever i fosterfamilj och jag tackar min lyckliga stjärna för att dom landat i en fin syskonskara med 2 föräldrar som behandlar o älskar dom som sina. Jag är tämligen säker på att dom varken agar , svälter eller tvingas till obekväm arbetstid, o dom har kläder istället för paltor på sig o att dem med jämna mellanrum får pannkakor m blåbärssylt till frukost. Mina älskade barn går även i skolan och trivs med det , det känner jag när jag pratar med min äldsta lilla flicka. Hon berättar när hon har ett nytt favoritämne, jag vet namnen på några av hennes klasskamrater . Och när ens flicka anförtror en "hemlisar", då känner jag att hon litar på mig och ingenting kan värma ett ärrat hjärta så. Vad skulle det kunna vara!! Jo, förstås när jag får träffa mina döttrar "live n´direct", men av makter jag ej styr över så varierar det från att jag kan få träffa dem en gång i månaden till varannan månad. Det beror tyvärr på socialassistenten för dagens godtycke, och det känns svårt, speciellt som vi fått byta assistent 5-6 gånger vid det här laget. Förstår ej logiken men hoppas verkligen dom har barnens bästa för sina ögon, trots att dom oftast bara är på passage genom våra liv. Nog för Idag ! Kärlek o Fred/Calo
Kärlek till en dotter...
Maybe it`s that old Karma paying back for old sins
I know I fucked up trying to be a dad but how could I possibly know
But with a little help from mum it all went into cathastrofy
All I want is to continue the beautiful connection with my sweet daughters Jo N Gi the way it `s supposed be until the day I die
Then no carrier and deffender of what is truth and right can ever say "I wasn´t there, he didn´t even try
Even though it´s not a walk in the park, parenting is climbing over rocky mountains
I would not miss it for the world
Jag kom med en säck f...
X
I got my words and my...
Som en orm har jag slingrat mej när det gäller berätta om saker som passerar synapserna fort som ljusets hastighet. Om jag bara kunde fånga några av de tankar , som någon har till gagn, så skulle det vara värt. Ordet har dessutom en terapeutisk inverkan på mig i mitt sökande efter en helst väl fungerande hjärna som kan producera nå`n slags läsvärd rappakalja/gallimatias. Det gör inget att man kommer upp i läsare,tvärtom så riskerar man att få storhetsvansinne. Hellre tre trogna läsare som faktiskt läser o säger till om det är skit, än 1000st varav olyckligtvis 990 bara öppnat o lajkat. Laika var förresten den första hunden i rymden, en sibirisk gulasch, eller var det en pincher. Hunden var i alla fall sovjetisk då, idag vet jag inte vad han gör. Sista jag hörde han drev en Kennel i Berlin strax innan muren föll. Ja, då halkar jag in på en ny historia. Bara det känns rätt!!!
I got my words and my...
En gång i tiden, när jag ansåg mig vara en av de mest intressanta bloggarna på intranät (1996? 2006?)(oviktigt), ja, jag hade säkert mellan trettio o femtio följare !! inte tusen,,, och ja,jag tror det var per månad.......
Men nu vänder vi blad, Ny blogg,nytt år,nya brutna löften!!!
Nya brutna löften? Lö...