MEMOARER: 20 Maj 1971 eller I BEGYNNELSEN.
Ett regelbundet pulserande. Dunk, dunk, dunk. Det tar tid innan jag förstår att det dova mystiska dunkandet är en del av mig. Jag är i centrum men ändå inte. Icentrum och samtidigt en del av något oändligt mycket större. Mörkret är totalt och jag svävar omkring i ett utrymme lagom stort för att jag skall kunna röra mig, nåja en aning i alla fall. Varmt och skönt är det. Och från slangen som går från min mage kommer välbehagskänslorsom gör mig lagom sömnig och god. Jag faller åter i sömn och hamnar i det omedvetna drömspelet. Bilder spelas upp för mina stängda ögon, mest bilder jag inte kan tyda.
Men visa bildspel återkommer oftare än andra.
Först är det som om allting kretsar kring ett starkt ljus och ett varmt klot som färdas i ljusets hastighet, men min halvutvecklade hjärna ser det hela som om det vore i slow -motion och jag följer ett skådespel av stjärnor, planeter, nebulosor och många andra himlafenomen.
Sen hör jag röster, mörka o dova, blandas med ljusa klangfullare röster, som sedan övergår i ett nytt bildspel där man ser en blombeklädd äng. På ängen ser man två varelser vandrandes upprätt och mellan sina händer har de en liten kopia av sig själva, men mycket mindre och, i den lilla varelsen känner jag en samhörighet lika självklar som gemenskapen jag känner och sermed bilder av planeters rörelser i sin universella bana. Det skymmer och bilderna tonas ut i sömn. Tid går, jag upptäcker att jag kan öppna och knyta mina händer, de verkar viktiga när jag utforskar min omgivning. Jag sover ofta, blir starkare.
I nästa ögonblick är jag tillbaka i mitt mörka varma skal och provar att trycka, liksom töja på väggen. Finns nå´t på andra sidan,tro!?
Innan drömmarna kom var allt lugnt, svart och tyst. Bara det dova dunkandet o känslan av att vara i symbios med något lugnt som varsamt gungade mig till sömns. Men nu blir det alltmer sällan jag befinner mig i sömn, däremot blir jag större o större allt medans tiden gungande flyter på. Och, jag hör ljud som inte kommer från mig själv. Röster ! !
Ljuden jag hör blir med tiden alltmer bekanta,en del av tillvaron. Ibland känns det som om rösterna därute vill mig något Jag borde kanske försöka ta mig ur härifrån, men hur ? Sparkarna är inte kraftfulla nog, jag ger allt och sparkar mot väggen. Den ger lite vika. Hårdare , frenetiskt sparkar jag.
"-Aj, Aj"
"-Det är nog dags nu", hörs det utifrån.
Nu förstår jag att jag håller på att pressas ur min kokong. Jag förstår att något väldigt speciellt sker, men jag förstår inte riktigt. Och varför!? Jag pressas nedåt den trånga gången mot ljuset. Ska de krossa mig, känner mig ihopknycklad!!?
Plötsligt blir allt ljust och när synen stabiliseras lite befinner jag mig hängandes upp o ner av en grönklädd gestalt som dunkar mig i ryggen o det rinner slem, fostervatten o annat gott ur min mun.!
"-Aj, vad gör människan, stoppa mig genast tillbaka, vill in i värmen igen... AHYH! vad ska hn göra med saxen där.? Ska han klippa av den "rogivande slangen"? Det ska vi bli två om, bäst att ge hals så att hela min kropp går in i vibration".
"-Frisk liten krabat, det här, säger den grönklädde och klipper av navelsträngen mrd ett brett leende.
Jag fruktar vad som ska ske härnäst men efter trauma nr 1 med saxen där , men dom sveper in mig i varma filtar o världens största luva, så jag tänker att nu bör grymheterna sluta!
men ack vad jag bedrar mig. De droppar vätska i min ögon som svider tio gånger värre än fostervatten. Så, slutligen lägger han mig vid en varelses bröst som hjälper mig till mjuka varma kullar ur vilka jag, efter lite nosande med näsan, kan suga i mig varm rogivande vätska, men nu med mjölksmak!! Mmm!
På något sätt känner jag att det är här jag hör hemma, det är här jag skall vara. Vätskan jag suger i mig smakar gott, gör mig trygg och innan jag åter somnar tänker jag " Det kanske inte är så illa , livet,!?
Men nog var det lugnare inne i mammas mage.
Skönt ,varmt o folktomt. mitt alldeles lillla eget område, min värld, min tid. Men allt främmande runt mig är något nytt att upptäcka, tänker jag, o suger i migm lite mjölk från den ena vackra "suggrejjen!,. Utan mors bröst, hennes lukt o ljud o smekningar hade jag nog valt o bli dödfödd. Det är bara o linda den rogivande slangen runt halsen, sen hoppar man ner mot ljuset.
Den dagen föddes jag Mikael på Södersjukhuset och den som vill veta vad som fick mig att bli mig, bör läsa nästa text jag lägger ut i morgon. Om någon nu skulle ha ett behov av att lära känna mig. På riktigt.
